Sagor och Tvätt

Det finns vissa problem som jag ständigt stöter på i min vardag. Problem som får mig att vilja slita av mig halva kalufsen, dunka huvudet i väggen tills det blir ett hål där jag kan ösa in min ilska (alternativt halva kalufsen), och sist men inte minst inta rollen av en lönnmörderska och stycka problemet till små, små beståndsdelar som jag sedan kan håna och skratta åt för att slutligen spola ner i toaletten. Väl nere i avloppssystemet skulle jag vilja att problemet fick ligga och ruttna tillsammans med döda akvariefiskar, nerspolade proteser (plus annat smått och gott som senila människor gillar att spola ner i toaletten) och diverse avföring. Ett av dessa problem handlar om tvätt. Och inte vilken tvätt som helst folk. Utan den där tvätten som någon gång under plaggens kretslopp bestämde sig för att gå upp i rök. Oftast innehar diverse sockor huvudrollen i följetongen Sagan om den Försvunna Tvätten.

I Sagan om den Försvunna Tvätten 34 kan vi läsa om hur den randiga sockan Göran var alldeles genomsur när han lades bland de andra plaggen i Tvättkorgsrike Stad. Göran var inte speciellt nöjd över detta. Inte nöjd över huvud taget faktiskt, inte ens för fem öre.
Nedan lyder ett utdrag ur Görans dagbok, som också givits ut i bokform under titeln Göran Memoarer : En Sur Sur Socka
Torsdag 5/4 2009
"Det var alldeles förskräckligt varmt och unket nere i den fem år gamla gympaskon. Lisa har luktat på skon i flera månader, men utan resultat. Hennes näsa måste vara igentäppt av något slags filter. Varför kan hon inte bara tvätta skorna!? Eller ännu bättre: köp nya din snåla jävel! Jag ville skrika när hon förde ner mig i det mörka utrymmet där svett från fem år samlats och grott. Men allt som kom var våta tårar. Silverpärlor som trängde in i min elastiska skepnad (75% bomull, 12% polyester, 9% polyamid och 4% elastan) och fötternas rodnande kinder värmde min ouppmärksammade hjälplöshet. Men tårarna var inte mina. Det var Lisas. Och det var inga tårar, det var illaluktande, sur, förskräckligt äcklig kroppsvätska som jag förstått i folkmun kallas "svett"..."

Söndag 8/4 2009
"Det är inte sant. Det har hänt igen. Den rena tvätten har tagit slut. Till och med de omaka paren har använts. Och när ingen tar på sig ansvaret att boka tvättid, då är det bara att konstatera. Man inser vad som komma skall, vad som står bakom nästa krön, vilket öde jag förs emot. Och sant som det var sagt. Jag har blivit skändad, kränkt, vanärad...jag har blivit...återanvänd..."

Tisdag 10/4 2009
"Jag har bestämt mig. Jag både lovar och svär heligt. Jag står fast vid min sak, och ändrar mig inte. Ångrar mig inte. Jag ska ge mig av."

Torsdag 12/4 2009
"Äntligen! Som jag har väntat! Längtat! Trånat! ...tvättid!"

Torsdag 12/4 2009 (senare)
"Jag är sårad. Jag finner inga ord. Att jag ens vågade hoppas och tro. Det blev en vittvätt och en svart. "De udda får vänta, de är ändå så få.".Varför så noga, jag är ändå urtvättad, jag färgar inte av mig längre! Men diskussionen ägde rum, och Lisa vann. Jag fick inte tvättas med varken svart eller vitt. Mobbing i allra högsta grad. När är det min tur?"

Fredag 13/4 2009
"Jag skiter i om jag luktar skit. Jag sticker."

Bara för att ni kanske känner sympati med Göran, våga inte för en sekund tro att ni kan stå på hans sida i det här. Det är ett problem. Som. Jag. Hatar.
Det finns inget värre än att ta sig tiden att para ihop sockor när hälften av paren valt att gå skilda vägar. Tänk på barnen! Tänk på mig!

Må vara att de lite nu och då blir återanvända. Man luktar ju först. Och det är ju faktiskt bara i nödfall. Så ge dig Göran, och alla andra som valt att ge er av. Detta har eskalerat till ett problem jag varken kan eller orkar hantera. Kom hem. För min skull? Gör det bara. Jag lovar att boka fler tvättider, mer regelbundet, skapa en rutin och så vidare... Men... Kom hem.

krika tills jag smäller av och springa runt i cirklar tills problemet blir ett icke existerande moment i min redan så hinderfyllda vardag.